Jämför matpriser!
Bli medlem gratis
Textstorlek:

Krönika – Nils Palmeby

Nils Palmeby, journalist,  i krönikan pizza versus palt?

Vi gör oss alltför ofta lustiga över vår äldre befolknings knusslighet. Sedan årets början har jag bott tillsammans med min morfar i hans lägenhet i Gävle. Han flyttade in i denna skyskrapa 1960. I morfars trea är allt enkelt och rejält och tiden står still. Att bo med en 92-årig herre ger mig många perspektiv på våra milsvitt skilda generationsuppfattningar om matvarupriser.

När jag kommer hem från tidningen frågar jag morfar vad han har gjort under dagen. Med något krökt rygg tittar han fram under stora buskiga vita ögonbryn och svarar alltid glatt: ”Jag har varit och handlat!”. Men inte i butikerna bara 100 meter från höghuset. Där är på tok för dyrt. Kosan styrs alltid ett antal kilometer söderut till lågpriskedjans palats. Morfar vet priset på vartenda kilo färs. Och det är oftast det billigaste märket som är godast nog. Jag har inte samma tålamod att leta efter prisvärda varor.

Förklaringen till detta bottnar inte i snålhet men han har varit pensionerad änkling i 25 år vilket leder till mycket eftertanke och sen ska pensionen räcka till.

När jag var barn var alltid sportlovets resor till skidanläggningen Kläppen en höjdpunkt. Efter en svettig dag i backarna bjöd morfar på fläskkorv med stark senap. En fantastisk gåva innan det var dags att slänga sig ner på kökssoffan och spela Game Boy. På kvällarna fick jag mannagrynsgröt som skållade inälvorna men var ack så god. På morgonen när vi skulle resa hem till civilisationen blev det frukost med bacon och ägg. Sedan satte jag mig i bilen och såg morfar först stå på farstubron med sina jeans högt uppdragna av hängslen, rutig skjorta och keps med texten ”Banverket” för att sedan långsamt försvinna ur blickfånget.

Han är uppvuxen med andra förutsättningar i ett Sverige på den västerdalska landsbygden. Jag är född i centrala Göteborg, i ett radikalt förändrat Sverige där vår matkultur har tagit intryck från världens alla hörn.

De många generationers kosttrender som passerat under hans levnadstid har han struntat i. Pizza har han ätit en gång i sitt liv och det var en frysvariant. Hur många pizzor jag har tryck i mig under mina 26 år på planeten, vågar jag inte ens räkna på. Jag frågar om han någonsin har ätit sushi.

– Nej, aldrig, men jag äter lutfisk.

På 30-talet fanns inga färdiga rätter eller ens köttbullar att köpa i den lilla handelsboden där han växte upp. I banvaktarhemmet var det sill och egen mandelpotatis som gällde. Knölar som han sätter på samma plats än idag där han bor på sin barndomsgård halva året.

– Jag levde på mannagrynsgröt och plockade hjortron och lingon i skogen intill. Fisk har jag alltid ätit. Vi fångade abborre och harr i Västerdalälven. Jag tycker om allting, blodpudding, fläsk, kycklingskånkar och palt. Häromdagen åt jag strimlad tysk gris.

Lyx är bannlyst, ty det är med enkelhet som livet blir som vackrast. Där han växte upp var inte mat på bordet något givet. Det syns än idag då han inte låter några matrester gå till spillo.

Onekligen är morfar ett bevis på att om fler levde som den äldre generationen i det här landet så hade vi haft mindre slöseri och överkonsumtion. Men, ingen är perfekt. Det är klart att ett och annat burhönsägg inhandlas av morfar, just för att det är billigaste alternativet, och ekologiska produkter lyser med sin frånvaro i kylskåpet.

Nils Palmeby
Journalist