Dela:

• Facebook
• Twitter
• Skicka

Läs även:

1. Krönika – Vasa Bryggeri
2. Krönika – Philip Lailani
3. Krönika – Arla

Laurence Isaxéll medverkar med krönika på Matvarupriser.se

Alla länder, folkslag, folkgrupper, släkter och familjer har sina egna traditioner för hur man samlas, när man samlar och varför man samlas. Sen hur mycket mat det finns på bordet går också att göra jämförelser på i all oändlighet.

Det jag vill försöka poängtera nu skulle jag egentligen behöva ett heluppslag för, men jag gör ett försök. Det var under den postgymnasiala tiden när knytis var större än vad lattefarsans framfart över södermalm är idag.

En av mina  bästa vänner, låt oss regelrätt kalla honom Joakim, skulle ta med sig sås. Joakim var inte ursvensk, snarare cocktaileuropé som man så fint säger. Dock hade han anammat moder Sveas själ då han var lagomhetens, försiktighetens och introvertens affischnamn.

Men det var inte dessa små drag som gör honom till referenspunkt här – utan hur han kyligt slänger upp ett tre-pack bearnaise pulversås från Blåband där såsen skulle stå på knytisbordet.

Oavsett övrig social kompensation som Joakim tillförde i vårt gäng såg den blågula förpackningen rätt rolig ut i den annars så ambitiösa gastronomiska kompositionen – som var frukten av vårt väldigt kulturmässigt blandade kompisgäng.

Enda sedan den dagen började jag uppskatta min släkts sopranos-sammankomster så mycket mer. Som ung var det få av de jag umgicks med som samlades nästan 20 personer varje söndag för en ”enkel” middag. Nu när jag tänker på det är 500 personer på ett bröllop en ganska blyg siffra om jag minns hur många som kom när mamma bara hade dukat upp för kvällsmat. Å andra sidan konkurrerade den kvällsmaten med vilken lyxbuffé som helst med nio olika röror, fyra olika sallader, sötsaker som får sirap att se ut som rena hälsointaget och ost-och köttfärsfyllda varma tapas liknande smårätter fast på steroider och nya tilltugg avlöste varandra till siste man gått hem.

En snygg cross over här är att poängtera mitt egna, och såklart min frus, bröllop från i juni i år. Några av mina mål under dagen var att inte svara ”ja” på fel språk i kyrkan, inte glömma texten till min och Victorias bröllopslåt och inte hamna i skuggan av mammas uppdukningar.

Driver man ett skivbolag med en svensk och jobbar dygnet runt rubbas matvanor och vissa underbara traditioner jag fått gratis genom familjen glöms bort. Bröllopet var min chans att visa mina nära och kära att det är detta som gäller – ska det ätas ska det ätas och ska det drickas ska det drickas!

När folk skulle tro att de var mätta eller få för sig att de minsann rensat bordet skulle en himmelsk grillplatå dyka ner i knät på dem. Och när de tyckte att det minsann finns en morgondag eller att så roligt ska man minsann inte ha – skulle uppdukning och atmosfär få dem på andra tankar. Inte för att det var mycket – men för att en mätt gäst är en glad gäst, och en övermätt gäst är… ja, ni förstår.

Det finns så otroligt många skillnader och varianter av allt när det kommer till det vi stoppar i magen – och hur, var, när och varför vi stoppar det i magen. Alla sätt är superbra men en del saker är ju bara för roliga – som när Joakim faktiskt frågade om han fick ta med sig de två överblivna påsarna Blåband hem igen.

Laurence Isaxéll